Vi svär alla som borstbindare – och vad säger det om oss?
OBS: Detta blogginlägg handlar om svordomar, känsliga läsare varnas.
Alla språk har sina egna, unika sätt att uttrycka starka känslor. Trots detta kan en hävda att alla språk har något i gemensamt att uttrycka dessa känslor på, nämligen svordomar. ”Fan!”, ”Fuck!”, ”Merde !”, ”Coño!” – få ord har sådan makt som svordomarna har. Varje individ har dessutom sitt eget sätt att svära på. Men har du någonsin tänkt på betydelsen bakom de olika svordomar vi använder? Vem eller vad är det som har bestämt att ett specifikt ord kan/ska uppfattas som stötande? Kan svordomar kan säga något om kulturen i vilken ett språk verkar?
Nedan listar vi några av de vanligaste svordomarna på ett par olika språk och deras ursprung.
Svenska och skandinaviska språk
I svenskan anknyter många av de vanligaste svordomarna till djävulen; ”fan”; ”jävla”; ”helvete”. Mildare versioner av dessa såsom ”jäklar”, ”fasiken”, ”fasen” anknyter till djävulen. ”Skit” är också en vanlig svordom men som idag hos de flesta anses vara en relativt mild interjektion eller ett förstärkningsord, exempelvis ”skitbra”.
Sedan 2000-talet har en del anglosaxiska svordomar blivit vanliga i svenskan – i synnerhet ord som ”fuck” och ”shit”. ”Fuck” är relativt vanligt hos många ungdomar som förstärkningsord; ”så fucking bra”!
Danskan och norskan delar många av de typer av svordomar som finns i svenskan. I danskan är det vanligt att använda sjukdomar i svordomar, exempelvis ”pokker” (syfiliskoppor) och ”kraftædeme” (måtte kräftan döda mig).
Engelska
De vanligaste svordomarna i engelska anknyter till sex, kroppen och exkrement. Ord som ”fuck” (och i uttrycket ”fuck you”), ”shit”, ”ass”, ”cunt” och ”dick”. Eftersom engelskan är ett stort världsspråk följer naturligtvis en rad olika svordomar beroende på var i världen en befinner sig. I Storbritannien finns varianter som ”bloody” (och i uttrycket ”bloody hell”), ”wanker”, ”shite”.
Hebreiska
Hebreiskan är ett spännande exempel när det gäller svordomar och förolämpningar – de flesta som talar hebreiska svär oftast på inlånade ord från arabiska eller på engelska. En möjlig teori för detta är att hebreiskan under väldigt lång tid bara användes till heliga skrifter såsom Bibeln och Toran, den talade hebreiskan utvecklades först under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Svordomar utvecklas allt som oftast ur det talade språket. Arabiskan har en lång talspråklig historia och har dessutom använts som ett sorts lingua franca i Mellanöstern och Nordafrika under tusentals år. Därför lånades många ord in från arabiskan, som också är ett semitiskt språk, däribland svordomar.
Därför är det likt att man använder svordomar som har med kroppen, familjen eller prostitution att göra. Det är dessutom mycket fult att likna en person vid ett djur, till exempel en hund eller åsna. Ord och uttryck som till exempel ”כוס אמאכ” (kus emmak, ung. ”din mammas vagina ”), ”חרא” (”khara”, skit).
Mandarin
Många av svordomar i mandarin anknyter exempelvis till mödrar, förfäder, sex… och sköldpaddor.
Eftersom många kineser har stor respekt för sina förfäder är en av de värsta grejerna att säga: 肏你祖宗十八代 (pinyin: cào nǐ zǔ zōng shí bā dài) vilket ungefär betyder ”dina förfäder till den 18:e generationen kan dra åt helvete”. I kinesisk kultur förknippas sköldpaddor med promiskuitet, därför kan det uppfattas som stötande att kalla någon för en ”sköldpadda” (王八) eller ”sköldpaddeägg” (王八蛋).
De exempel vi har tagit upp är förstås bara några få sätt att svära på dessa språk. Även om en själv inte svär som en borstbindare kan en fortfarande hävda att svordomar (i alla fall till viss del) berikar språken på samma sätt som vilka andra ord som helst gör. Att vissa ord inte uppfattas som en svordom på ett språk medan det gör det i ett annat språk, kan peka på att användningen i högsta grad är kulturellt bunden.
Ytterligare läsning
- Swearing: A Cross-Cultural Linguistic Study av Magnus Ljung. ISBN 9780230576315.